Sitter här ensam i mörkret och lyssnar på vinden som tar tag i träden utanför mitt sovrumsfönster…
Långt borta hör jag tåget susa förbi i full fart…
Jag själv verkar ha stannat upp, stannat upp för att känna efter… och inser att jag inte borde… Jag borde rusa fram som tåget, slippa tänka, slippa känna…

Vi har haft en rätt jobbig dag, mig själv och jag… hela dagen har jag brottats med mina egna tankar och paranoia… Jag har haft en sån där dag, en sån där dag som jag får ibland… en sån där dag då jag egentligen inte borde ha klivit upp ur sängen… en sån där dag då jag borde ha stannat i mörkret…

Hela dagen har jag försökt tvina fram mina tårar, försökt att uttrycka mig fysiskt, tänkt att det kanske hjälper… men även det misslyckades jag med… det kommer inte en tår…

Vinden tar ett kraftigare tag om träden, jag själv tänker lägga mig under täcket och lyssna… Det är inte bara i mitt huvud som det stormar…

Jag må behöva dig mer än du behöver mig, jag må vara beroende av din värme och din omtanke… men jag är jävligt tacksam för att du finns… När orden ekar i mitt huvud finns du där och försöker överrösta dom…

Tack som fan…