Låg på baksidan idag och funderade lite… insåg att jag faktiskt kanske kunde vara lite snällare mot den människa som funnits vid min sida hela min uppväxt och faktiskt tagit hand om mig i väldigt många år…
Jag är rädd för att det bara går utför med henne nu (det är min mormor jag pratar om) därför tänkte jag att jag kanske skulle passa på att umgås lite med henne… och dessutom så slipper hon sitta ensam…
Hon blev så glad när jag ringde att hon nästan började grina… då insåg jag hur ensam hon är… och hur dåligt hon mår… och jag vill finnas där vid hennes sida, eftersom att hon alltid funnits vid min…

Kommer ihåg när jag var liten… mamma och pappa jobbade väldigt mycket då, dom kom inte hem förän på kvällen… så varje dag på lekis så hämtade mormor mig… varje dag i ettan hämtade hon mig… när jag gick i tvåan och trean gick jag hem själv, men hon lagade mat åt mig och lekte med mig…
Eftersom att jag var lite utanför hade jag inte så mycket kompisar, och de jag hade umgicks bara med mig när det passade dom…
Jag började få vara ensam hemma i slutet av trean… men hon kom ändå dit mot kvällen och lagade mat åt mig…
Så det känns som att jag är skyldig henne ganska mycket, och jag har kanske varit lite otacksam…
Även fast mormor nu är som hon är, och gör som hon gör… och har förstört så mycket högtider och annat så känns det som att jag vill vara vid hennes sida…

Har planer på att gå på kristet utseende ikväll (igen) tänkte sitta och underhålla mormor först sen gå ut… mormor skulle bjuda på vin… eftersom att jag bjuder på maten… så det blir nog trevligt… sitta på balkongen hos mamma och äta mat och dricka vin… mamma är ju inte hemma, hon är i stugan med pappa och vovven…

Nä, duschen väntar…

Tack som fan…