Jag har levt med näst intill kronisk huvudvärk sen jag var 5-6år.
Jag har haft ont i rygg, nacke och axlar sedan olyckan för 7 år sedan.
Jag har varit kroniskt deprimerad sen jag var 11 år.
Jag har levt med en pappa som drack sig redlös och tog ut sin ilska över familjen.
Jag har en mamma som mått så dåligt att hon tog ut det över mig allt för ofta.
Jag har blivit sårad och sviken i både kärlek och vänskap.

Jag har aldrig sårat någon med avsikt.
Jag försöker att måna om de som finns mig nära.
Jag försöker att vara lojal, och ibland är jag tyvärr alldeles för naiv.
Jag är jävligt bränd och osäker, det tar tid innan jag kan lita på någon.

 Men det här är jag, bara jag… ibland önskar jag att allt vore annorlunda, egentligen allt för ofta. Men egentligen behöver jag bara få bort värken, sedan är jag rätt nöjd med livet.

Jag har en familj som älskar mig.
Jag har en mamma som nu mår bättre och nu är en underbar mamma.
Jag har en pappa som är i stort sett nykter och jag är väldigt stolt över honom.
Jag har vänner som accepterar mig för mina brister och inser att ingen är komplett.
Det är som sagt bara jag. Jag vill inte ha medlidande, det har jag fått alldeles för mycket av. Jag vill bli accepterad och förstådd, det är det enda jag vill, förutom att bli älskad.

Det här är bara jag…