Är det hos mig felet sitter? än en gång funderar jag över om det faktiskt är jag som är problemet…
Även fast jag i alla lägen får höra att det inte är så, så tvivlar jag på mig själv och tycker att det är jag som gör fel… eller bara helt enkelt är fel…

För första gången nu på två veckor känner jag mig alldeles orkeslös, och faktiskt rätt ledsen… vill egentligen bara gråta och tycka synd om mig själv… men det tillåter jag mig själv inte att göra…
Antar att det helt enkelt har varit lite mycket den senaste tiden, och jag har dessutom rusat på alldeles för fort, än en gång för att slippa tänka och känna…
Men nu så sitter jag här ensam i mörkret igen och då hinner tankarna och tiden ikapp mig och jag vill inget annat än att bryta ihop…
Fast det som egentligen kanske behövs är att jag vågar öppna mig lite för människor och faktiskt låta mig tröstas… Men så fungerar det inte i min värld, här biter man ihop tills man helt enkelt drivit sig själv långt över gränsen…
Det som är mest skrämmande är väl att jag vet allt det där, och dessutom vet konsikvenserna av det, men att jag ändå inte kan få mig själv att faktiskt be om hjälp, eller öppna mig och låta mig själv vara sårbar…

Jag som faktiskt kände imorse att jag mådde bra… och det höll i sig också, hela dagen nästan… ända tills jag satte mig ner och tog det lugnt…
Jag klarar av att skriva om det, men fan inte att berätta för någon att jag faktiskt inte mår så bra alla gånger…
Jag vill så gärna må bra, vill så gärna vara lycklig, vill så gärna känna mig nöjd med mig själv…
Ibland känns det som att jag fan borde fly härifrån, fly från alla minnen, all negativ energi… men att fly löser inga problem, dessutom finns det saker som faktiskt får mig att vilja stanna kvar…

Inte har jag nå jävla piller hemma heller… helvetes jävla skit…

tack som fan